Jag har som tidigare nämnt problem med mina knän.

Att bli någon löpare är uteslutet, men jag kan längta efter att springa.

Kuta liksom.

Då har jag hittat en form där mina knän blir lite ömma, men inte mer än av vanlig träning.

 Intervaller, framfota, på löpband.

Korta och inte under för lång tid.

 

Att springa milen, eller ens fem kilometer i ett kör pressar för mycket.

Så att ta en vanlig löpmil som är så poppis kommer jag aldrig klara.

 

Idag tänkte jag utmana kroppen, psyket men framförallt knäna i vad de klarar nu förtiden med ett intervallpass som skulle vara i cirka en timme.

Med den inställningen gick jag in.

 

Det gjorde inte för ont.

Flåset orkade och likaså musklerna.

Men jobbigt var det.

En timme av intervaller gick mot sitt slut.

När jag skulle gå ner pulsen när jag var klar kikade jag på längden i kilometer.

Jag hade sprungit milen.

MILEN!!!!?

 

 

Jag trodde inte mina ögon och var helt salig.

Jag kan visst springa milen, på MITT sätt.

Ha!

 

Med den känslan vill jag visa på att man får hitta sin väg till sitt mål om man har svårt att ta den vanliga vägen dit.

Det behöver inte vara omöjligt.

Vem sa att man var tvungen att löpa i samma takt i en mil?

Intervaller vilket även innebär några raska promenadminuter fungerar alldeles utmärkt.

 

Nu var ju inte mitt mål milen, jag hade som måla att klara passet.

Milen blev en enorm bonus.

 

Plus att när jag kom hem hade ÄNTLIGEN en tid till ortopeden kommit.

 

Bra tisdag!